Idioten, al Dieselråttan
Varför ger man sig på att renovera en Padda? Och vad är det egentligen för karaktär som ger sig på att göra det?
Stora frågor minsann. Låt oss börja med den första frågan. Vem är ”Idioten”?
Ja, det torde väl vara jag det. Att ge sig på att renovera en Padda utan tidigare erfarenheter av bilrenoveringar torde väl ligga någonstans i gråzonen idioti, utmaning, storhetsvansinne eller bara allmän sinnesslöhet.
Eder värd heter Tomas Rapp, 35 år (i mars 2003), ensamstående med katt. Litet hus i Ludvika, jobbar som datatekniker. För dem som nu skulle ha något intresse av att veta det så är jag 185 cm, väger 84 kg, mörkblont hår, blå ögon och har glasögon. Tummarna har genom åren förflyttats från mitten av handflatorna till mer normal position, så jag i vart fall kan sköta grundläggande tekniska uppgifter utan att förstöra alltför mycket.
Kort på mig kommer att läggas ut så snart jag har ett. Det är ju inte så ofta man fotograferar sig själv. I mitt fall var det någon gång i jämnhöjd med att Palme gick hädan.
"Dieselråttans" lilla krypin. Observera kaffetermosen. Den kommer ni att se mer av framöver.
Ok, det var fråga 1. Till fråga 2. Varför renoverar man en Padda? I mitt fall var det i sedvanlig ordning min stora käft som gjorde det.
Allt sedan barndom har jag varit misstänksam mot sydländska bilar. Minnesbilderna från min barndom hemsöks av skramlande Renault 4:or, rostiga Fiat:er och ännu rostigare Citroen:er. Jag levde i en värld där de enda pålitliga bilarna var av nordeuropeiska märken, som Saab V4:a och Volvo Amazon. Följaktligen blev min första bil en gammal Saab 99:a.
Min sedan barnsben inpräglade uppfattning om franska bilar befästes den dag min blivande svåger klev innanför dörren för att bjuda ut min lillasyster. På parkeringen utanför parkerades en rostig Citroen CX. Hur den kunnat passera genom Svensk Bilprovning är fortfarande en gåta. Den var inte rostig. Den var bortanför rostig. För att rost skall kunna uppstå krävs plåt. Det fanns ingen plåt kvar som kunde rosta.
Svågern påbörjade omedelbart en frälsningskampanj som skulle få ett Jehovas Vittne att bli grön av avund. Ni som någon gång haft att göra med en inbiten Citronist känner säkert igen jargongen; ”Känner du komforten, känner du den?”, blandat med diverse tekniska utläggningar. Att sedan drivknutarna var i upplösningstillstånd så man trodde att bilen skulle skaka i bitar, generatorn slut så man bara kunde köra ca en mil efter att batteriet laddats fullt och att kromlisterna rasade av bilen när dörren slogs igen för hårt, petitesser!! En äkta Citronist låter sig inte nedslås av sådana småsaker.
Det dröjde dock inte länge innan CX:en gick till den stora motorvägen i himlen. Eftersom min lillasyster fostrats i samma skola som mig, så fick svågern under en period av upphöjt lidande lov att vandra Svensson-vägen via några Saab:ar innan han återigen fick möjlighet att skaffa en Citroen, den här gången en XM V6 24v i mycket gott skick.
Med V6:an lyckades han få min syster att i vart fall acceptera Citroen, även om hon fortfarande inte kunde förstå svågerns fascination. ”Jaja, visst är det en fin bil, men skall man köra hönsfoder så kan man lika gärna göra det i en Saab 900 CC”.
Under samma tid hade även jag hunnit avverka några bilar. Första Saab 99:an hade bytts ut mot en Saab 900 som köpte av min mor och far, en Peugeot 205 Gti köpt av en arbetskollega, en BMW 320 köpt av en skojare, ytterligare en Saab 900 och en Volvo 740. Alla bilar gjorde trogen tjänst innan de av olika orsaker försvann ur mitt liv. 900:an såldes när jag köpte 205:an. 205:an kördes nästan 20000 mil utan att protestera nämnvärt innan den byttes ut mot BMW:n. BMW:n fick mig att inse att inte bara franska bilar rostar och den efterföljande Saab 900:an, en T16, gav mitt barndomsinställning om driftsäkra nordeuropeiska bilar en rejäl knäck. Volvo 740:n har gått 35000 mil och är fortfarande med i matchen, även om den sedan hösten 2002 vilar avställd för välbehövlig upprustning eftersom jag fick köpa en BX 19 Tri i fint skick för 2500:-.
Aha, tänker nu du läsare. Han kör en Citroen BX 19 Tri. Hur gick nu det till med tanke på barndomens flashbacks?
Här lär vi backa några år igen och återgå till min käre svåger. 1996 släpade han hem en fornleva från det förgångna, en Citroen ID19B från 1969. Bilen hade stått i några år och behövde lite övertalning för att gå igång. Men den här gången fick jag lov att ge svågern rätt. Komforten var enastående. Det var som att sätta sig i en enastående slö-fåtölj och att åka på de knaggliga lokala grusvägarna var som att flyta fram. Tyvärr hann det inte bli många kilometrar innan ett rostigt hydraulrör gav upp. Bilen ställdes in i garaget. Ungefär samtidigt hade min syster och svåger skaffat hus, svågern bytte arbete och två barn dök upp med några års mellanrum. Det var alltså sparsamt med tid att ge sig på att driftsätta en mankerande Padda.
Efter ytterligare ett par år ringer telefonen hos min svåger. I andra änden av luren finns ett dödsbo. En gammal dam och tillika Citroen DSpecial-ägare i samhället har dött. Min svåger har tidigare pratat med henne om att få köpa hennes DSpecial, och hon har avböjt. Men hon har antecknat i bilens papper att hon träffat svågern och att han varit intresserad av att köpa bilen. När dödsboet har bläddrat igenom anteckningarna så hittar de svågerns namn och telefonnummer. De ringer och undrar om han fortfarande är intresserad av bilen. Efter en snabb inspektion och ett kort familjeråd ges klartecken och Padda nr 2, en vit DSpecial -74, alias ”Frasse” flyttar in på gården.
”Frasse” blir snabbt familjens favorit. Såväl min lillasyster som barnen älskar bilen (att svågern gör det torde väl vara osagt).
Frasse i majestät på svågerns gård
Undertecknad då? Nja. Jag var fortfarande ljum. Visst var det kul att åka i bilen, men ännu inget speciellt. Omvändelsen kommer lika snabbt som oväntat. Min Volvo 740 beslutar sig för att inte vilja vara med i matchen. Efter att ha gått igenom det jag kan, får jag slutligen krypa till korset och beställa tid på den lokala Volvoverkstaden. Som naturligtvis har flera veckors väntetid. Om inte katastrof, så i vart fall inte kul. De dagliga resorna till och från jobbet är inom cykelavstånd, så det är av mindre dignitet, men det händer trots allt att man måste förflytta sig lite längre sträckor. Min syster och svåger kommer till min räddning och erbjuder mig att låna ”Frasse”. Först är jag lite tvekande. Inte mot att köra en Citroen, men vetskapen att det är familjens favoritbil gör att det bär lite emot. Det vore ett skräckscenario om något skulle hända ”Frasse” medan jag brukar den.
Men erbjudandet kan inte motstås. Dels behöver jag en bil och så vore det rätt kul att känna på hur ”Frasse” är att köra på landsväg. Konstruktionen är ju trots allt nästan 50 år gammal. Hur står den sig mot dagens bilar?
Upplevelsen är total! Bilar har för mig alltid varit ett bruksföremål som skall ta mig från punkt A till punkt B utan att protestera. En bil är ett nödvändigt ont som man helst skulle vilja klara sig utan. Att glida runt i ”Frasse” innebär för första gången en ren njutning att köra bil. Omedelbart när man startar bilen så infinner sig ett rent lugn. Det är en känsla av avslappning. I stället för att köra 20 km/h för fort för att resan så snart som möjligt skall ta slut, så kör man 20 km/h för sakta för att kunna njuta maximalt. All brådska är som bortblåst och man vill glida fram i stilla värdighet. Låt de små japanska busbilarna hetsa. En Padda hetsas inte, den bara flyter fram med stilla värdighet, som om den hade all tid i världen.
Det är med viss sorg ”Frasse” lämnas tillbaka och man återgår till att åka Volvo. Efter en vecka med ”Frasse” så känns Volvo:n som det den är. Som svensken i gemen. Rädd för att sticka ut. En förhistorisk, ful, tråkig plåtlåda. Utslätad, anonym. Gjord för medelsvensson i sitt hus i förorten, där saker som spontan sex med flickvännen på lunchrasten är fullständigt utesluten.
Saknaden efter ”Frasse” blir svår. Med stigande frustration konstateras att inget verkar hända med den första Paddan som min svåger köpte. I sin ensamhet framlever den sitt liv längst in i garaget, fjärran från glamour och beundrande blickar.
Något måste göras! Att en sådan skall klenod skall försmäkta i ett garage är bara för mycket. Ultimatum läggs till svågern ”Om du inte tänker göra något åt Paddan, så köper jag den av dig”.
Resten är, som man säger, historia. Följ med mig på på en vandring där vi skall försöka på en Citroen ID19B att återuppstå från de döda.
(Och hur var det med ”Dieselråtta”? Jo, det var mina syskonbarn som döpte mig till det när jag öppnade garagedörren, svart i ansiktet och iförd ett par stora skyddsglasögon. Två barn skrek ”Dieselråtta” för fulla halsar. Uppenbarligen liknande jag någon i senaste julkalendern.)